En stark känsla av att inte räcka till är nog det som bäst beskriver tiden då Maja Svenberg blickar tillbaka på perioden för pandemins första våg. Samtidigt en ödmjuk stolthet över att ha lyckats bygga upp en helt ny covidavdelning med kollegor som var helt nya inför varandra, och som utan problem samarbetade på bästa sätt.
Hon hade precis kommit tillbaka till Region Västmanland efter en tjänst i en annan region för att börja arbeta på medicinsk intermediärvårdsavdelning då det beslutades om att den avdelningen skulle ställa om till Covid 1 avdelning.
– Det var bara att sätta fart, berättar Maja Svenberg, sjuksköterska.
Maja, som har sin heltidstjänst på MIVA/MAVA, (medicinsk intermediärvårdsavdelning) blev den som fick Covid 1-avdelningen som sin ordinarie avdelning, medan de andra hade sina tjänster kvar på ordinarie avdelningar och lånades in.
– Det kunde mellan varven kännas extra tungt att jag skulle vara den ordinarie och vara den mest erfarna på Covid- 1 när ingen egentligen visste något. Ibland fick jag hålla i våra gemensamma samlingar och med det fick jag ett ansvar som jag inte hade bett om, och som jag kände låg utanför min roll som sjuksköterska. Det var stressande och förstärkte känslan av att inte räcka till.
Lömsk sjukdom
På Covid 1-avdelningen vårdades främst patienter i 60-årsåldern med högt blodtryck och eller diabetes i botten som var aktuella för intensivvård och som även bedömts att de skulle klara av den brutala intensivvården. Det är en lömsk sjukdom som med snabba och smygande symtom kan göra den relativt pigga patienten till en intensivvårdspatient inom ett par timmar. Ibland tog patienter av sig syrgasen när de gick på toaletten eller bara för att promenera runt i rummet och kände inte riktigt av att de sjönk kraftigt i syresättning, de drabbades av tyst hypoxi.
– Jag tänker särskilt på den patient som gjorde morgongymnastik när syresättningen sjönk utan att patienten kände av något alls. Det var verkligen ett praktexempel på hur snabbt det kunde ske, minns Maja.
En varningsklocka var när patienterna fick hög feber som inte gav sig och de andades väldigt snabbt. Det fanns utarbetad gräns på inställningarna för syrgasbehandlingen, och när den gränsen nåddes, kontaktades IVA.Tröskeln för att kontakta IVA var väldigt låg i början på grund av ovisshet om sjukdomsförloppet
– Många åkte till IVA enbart för ökad övervakning på grund av risk för försämring inom närmsta timmarna – för att ingen skulle behöva intuberas i ett stressigt läge. Alla som åkte till IVA intuberades inte heller, utan kom tillbaka efter något dygn när de bedömdes vara mer stabila, säger Maja.
Full skyddsmundering gällde för Maja och hennes kollegor eftersom man inte visste hur smittsamt viruset var vid högflödesbehandling av syrgas.
– Jag kände mig supertrygg i munderingen, och det var säkert väl tilltaget med skydd. Vi var hela tiden helt täckta med visir, skyddsmask, handskar, långärmade förkläden, knästrumpor och plasttofflor som gick att sprita av.
Långt till rast
Eftersom full mundering med skyddsutrustning gällde så fick rasten först bli efter fyra timmar, varefter de kunde ta av allt skydd och vara utan en stund. I början av pandemin hade de så mycket att göra, att det obekväma med utrustningen inte var något Maja funderade över.
– Men när det blev lugnare med färre patienter att vårda så kändes det mer obekvämt än någonsin, berättar hon.
Ett år efter att pandemin bröt ut är första tiden fortfarande något av en dimma för Maja. Hennes intensivt blå ögon blickar ut över Mälaren som bjuder på en av vårens första soliga dagar.
– Det är svårt med återhämtning, och att läka själv. Det vi sett och gått igenom ger perspektiv på livet. Och döden.
Hon är 27 år och bor ensam i en lägenhet med familjen på annan ort. De nära vännerna blir en trygg hamn, likaså kollegorna som öppnar för samtal före, under och efter arbetspassen. Fyra veckors höstsemester blev en lika lång viloperiod, varvat med sömn, TV-serier och att vistas utomhus.
– Att prata och samtala om det vi går igenom hjälper, men även att kunna koppla bort och prata om helt andra saker. Men just nu längtar jag mest efter att få krama om min familj, säger Maja.
Vanlig intermediärvård igen
Covid -1 stängdes 17 juli, och Maja är nu tillbaka på MIVA/MAVA, sin ordinarie avdelning.
– Jag minns den dagen väldigt väl. För det kändes som en seger att få återgå till ”vanlig” intermediärvård, även om jag tror att vården förändrats för en lång, lång tid framöver med munskydd, visir och barriärvård.
En stor skillnad idag jämfört mot i början, är kunskapen hur man bäst vårdar ett covidfall.
– Det var det svåraste med covidpatienterna. Att testa att vårda på alla sätt man kom på och inget hjälpte. Och när man frågade läkarna så kunde de inte ge ett svar, utan bara såg förtvivlade ut för att ingen av oss visste hur vi skulle vårda bästa sätt.
Det Maja tar med sig mest är teamkänslan, och uppskattningen från allmänheten som bidrog till insamling för matlådor, drycker och fikabröd.
– Det var ett oerhört värmande initiativ, och verkligen en lyx att få slippa tänka på matlådor, säger Maja.
